Jag får duscha med en plastsäck runt benet, gnugga in mig i några hemska duschsvampar med desinfektionsmedel, likaså för håret. Jag får på mig ett operationslinne som man knyter i ryggen. Jag rullas in mot operationssalen. Operationspersonalstaben hälsar mig välkommen och skrattar och är helt avslappnade, till skillnad från personalen på akutavdelningen där jag låg. 

Jag får vända mig på sidan med hjälp av en snäll kvinna hon håller i mig och en snäll man tar bedövningsspruta i ryggmärgen. Det gör inte ont.

Medan vi väntar på att bedövningen ska börja verka pratar vi alla, de ställer rätt frågar och sätter på en spellsita från spotify med country musik som jag gillar. Hot country hette listan sa dem. 

När bedövningen började verka från midjan och ned i båda benen var vi alla redo, eller jag så redo jag kunde bli, hon satte igång narkosen, jag kände hur skalpellen skar i mitt knä och jag tänkte, herregud redan, jag har ju inte somnat än?

Sen slocknade jag. Och vaknade när de bankade i mitt knä, jag hörde bankningarna från redskapet in i mitt skelett, jag ba, hallå? vad händer? Narkossköterskan svarar att det är lugnt, det går bra. Sen somnar jag igen.

Sen vaknar jag när jag känner att de häftar ihop mitt sår, klick klick klick.. fyfan tänker jag.

Sen rullas jag ut och in på uppvaket, operationen hade gått bra, nu skulle jag vakna upp här tills bedövningen släppt så pass att jag kunde lyfta på mitt friska ben. Det tog 6 timmar.

Skum känsla.

Ambulansen kör, mannen som sitter med mig där bak pratar med mig. Väl inne konstaterar alla att jag har väldigt ont. De trycker och det spekuleras en hit och en dit.

De säger att jag måste röntgas. Äntligen! Vill ju veta vad som är fel, om något är fel. Hoppas inte. 

Några kvinnor kommer in, sjuksköterskor kanske? De vill jag ska lägga mig på mage för att göra en gipsskena så jag kan klara av att flytta till en annan säng för att röntgas.

Eh, va? Lägga mig på mage?? detta måste vara ett skämt..? jag kunde inte ens från liggande på rygg lyfta bröstkorgen och försöka sitta. 

Men jag var tvungen att försöka lägga mig på mage, det gör så jävla ont att jag håller på att svimma och jag kan inte andas.. en kvinna skriker att jag måste lugna ner mig och andas.. MMM men du kan ju testa byta plats tänker jag.

Väl på mage ska man senare ta sig på rygg igen.. sen hör man samma kvinna säga igen med en ytterst bitter röst.. "hon kommer inte kunna åka hem ikväll, hon måste behöva sova över en dag"

Happ.

På röntgen ser de hur ont jag har och undrar om jag fått morfin?

Nej. och de tog ytterligare några timmar innan jag fick det.

Det var en gammal klasskamrat från klass 1-9 som gav mig den, kände knappt igen honom. Trevligt ställe att fråga hur är livet för dig just nu. Ja, ganska dåligt. 

Jag flyttas till ett kallt mörkt rum, jag får ett par kryckor, ska ju ta mig hem nästa dag liksom, jag behöver gå på toaletten, läkare säger att det är bara gå, toan är ditåt, han pekar.

Jag testar men kan inte ens sätta mig upp. Höll kisset inne i 7 timmar tills jag fan inte pallade mer. 

De frågar om jag vill ta en ledig säng på ortopedkliniken och jag säger, självklart! 

Jag får morfinsprutor i två eller tre dagar? 

Väntan på vad som egentligen hänt är spänd, men jag måste röntgas mer.

På den röntgen frågar jag hur det ser ut, hon säger, det kan jag inte säga, men det ser inte bra ut.

Happ. Visste det.

Jo jag hade fått en fraktur i knät, en så kallad lateral tibiakondylfraktur. Jag måste opereras.

Dagarna går, svullnaden ökar, min temporära gipsskena är gipsad sne så min fot har jätte ont och jag kan inte röra foten alls. 

Operationen är bestämd, imorgon. Känns bra, men nu är jag livrädd igen, gör det ont? märker man något under operation? Frågorna är många och ingen kan riktigt besvara. Det är jag 0-1 mot livet.

Hur fan ska det här gå!

Den 26 Augusti cyklade jag och min fästman hem från stan. Jag skulle hem och hämta en present till min mamma som fyllde år och sedan cykla vidare till mina föräldrar för att överlämna presenten och fika lite.

Nedanför akuten finns en slags lutning eller backe, jag tar sats för jag vet att senare kommer en backe, måste få högre fart. Framför mig kör en tjej ut från högersidan, antagligen för att inte köra in i en gående på höger sida, cyklisten framför svänger vänster hela tiden och jag undrar vad hon gör, hon stannar.

Halva hennes cykel står på gräset halva på cykelbanan, jag åker rakt in i hennes bakhjul.. PANG.. Det är en jävla fart och jag känner riktigt hur min högra höft trycks ned i asfalten jag dras i marken längs hela min högersida och hamnar långt bort på andra sidan cykelbanan.. min fästman cyklar bakom mig och rakt in i min rygg. Jag tror han flög åt helvete och antagligen dött. Jag skyndar mig att kolla så han lever och sen jävlar vad ont jag hade.

Jag försöker ställa mig upp, kan inte lyfta på mitt högerben, det gör ont nedanför knät fram på smalbenet. Jag börjar skrika som en stucken gris och hyperventilera.. jag visste att jag brutit benet. 

Ett tag senare kommer ambulansen, smärtan från liggandes på sidan till liggandes på en bår.. ovetandes. skräckslagen. illamående. rädd.