Var för några dagar sedan hos sjukgymnasten, eftersom läkaren sist sa att jag inte behöver träffa en läkare mer utan gav mig fritt språng och behöver nu endast gå till en PT.

Jag är nu 12 veckor efter operation. Sjukgymnasten slängde min ortos åt helvete rentutsagt. Jag är väldigt stark i höften och i benet rent generellt, men just vadmuskeln och muskler runt knät är ganska svaga och mitt ben svajar ganska lätt när jag står upp, spagetti ben. I alla fall nu har jag klartecken att lägga hela min vikt delat på båda benen så jag får gå mer och mer med kryckor, fuskar med rullator hemma för den har en korg så jag kan frakta saker. 

Det dryga är väl att jag är rädd att ramla, vilket är nära flera gånger.. PT ville inte se min rullstol nästa gång, så på 1 och en halv vecka ska jag övervinna en jävla massa. 

Det besvärliga är väl att få knät att böja sig i 90 grader, eftersom det spänner och går trögt, i vissa fall ont, speciellt när man ifrån ca 90 graders flex ska sträcka ut benet uppåt så det blir helt rakt och sedan ned igen i böjd position, gör ont som balle.. helvete så ont det gör..

Jag kan nu sova utan någon strumpa als runt benet, vilket känns lite ostabilt även om man ligger still, men sanning är jag är en sån som rör mig mycket när jag sover.. så med andra ord sover jag inte helt hundra, måste alltid halvsätta mig upp för att vrida på mig eftersom jag inte har tillräckligt mycket kraft i benet, det går dock enklare med min strumpa encridibrace som jag visade i förra avsnittet. Men ibland vill man faktiskt vädra lite om ni förstår vad jag menar?

Som det ser ut nu så ska jag börja jobba om två veckor, alltså vad är det 65%, gå i fem timmar varje dag från dörr till dörr och knacka på.. känns lite konstigt.

Mina kompanjoner från usa som har denna skada är sjukskrivna minst 4 månader, jag fick bara 3 månader, hade man haft ett kontorsjobb hade jag kunnat börja redan nu.

Jag förstår egentligen inte varför det ska behöva gå så jävla fort, varför är det så bråttom, jag märker ju att jag sakta men säkert får tillbaka min flex och styrka, men förstår inte varför det ska läggas så mycket press på en.. känns som man bara ska åka fram och tillbaka till det där jävla sjukhuset.. har massa kvitton som ska skickas in så jag får tillbaka pengar.. men orkar inte för vet att om en vecka drygt får jag några kvitton till, kan vänta tills då, blä. och sen har man massa kvitton överallt.

orkar inte.

skiter egentligen i om den där sjukgymnasten var min brorsas, de ska sluta stressa.. önskar alla andra kunde bryta sin tibia så ska jag sitte där och ba, ja visst är det svårt, trodde du det var lätt eller.

Bitterkärringen loggar nu ut. haré

Idag har det alltså gått 2 månader sedan jag drattade in i asfalten med mitt knä!

Det har gått både fort och långsamt på en och samma gång.

Jag var först på röntgen, det räckte med två bilder för det blev bra på en gång.

Hos läkaren fick jag veta att jag läkt helt, mina tre sprickor syntes inte och han blev glatt överraskad. Speciellt när han läste i journalen att det var han som lagade mitt ben, 

- Jag har ju bara sett ditt ben, inte ditt ansikte. Haha

Ja han blev väldigt engagerad och sa

- ta av ortosen, vill se såret!

Det var väldigt slätt och fint, han blev nog lite stöddig, men glad :D

Jag skickades upp till sjukgymnasten, fick ett glatt bemötande och en väldigt varm känsla. Hon var också min storebrors gamla sjukgymnast så det kändes bara bra.

Hon gjorde mjuka stillsamma övningar och stretchningar, det gick väldigt bra.

Vi öppnade ortosen till 0.90, från att tidigare haft 0.60 och innan dess 0.30

Jag fick lära mig markeringsgå och lägga 10 kg tyngd på steget, vi kollade med en våg så jag vet ungefär hur det ska kännas.

Sen mätte vi också hur många centimeter muskler som försvunnit, alltså helt sjukt 6,5 cm.. typ halva mitt lår!

Fick använda kryckor och öva, om drygt två veckor ska jag dit igen och ta av mig ortosen för gott!

och sen får vi se hur det går då. 

Har i alla fall beställt en värmande knästrumpa att ha när ortosen ska av.

Den heter encredibrace: Klicka på bilden för att komma till produkten.

Tänkte dela med mig av lite bilder.

Tror jag hade säkert sex eller sju sådana här nålar i armarna de första dagarna, men de kloggade igen och täpptes till, kommer inte ihåg vad det heter, men det heter något speciellt.

Dett var min vy i 8 dagar.

Så här såg det ut när de kloggade igen. 

Det blir som en bula som gör svinont. 

Här nedanför är min rullator, utan den skulle jag seriöst aldrig klarat mig.

i en vecka eller två fick jag trycka en sån här fragmin spruta i magen för att motverka blodpropp. Det var inte heller skönt. 

Stygnen ska tas bort, gipset redan borttaget, och håret på benen får man på köpet. 

Detta är några dagar senare.. urk

Sen börjar man fjälla massa hud.. jätte äckligt. 

Riktigt synd om mitt lilla ben, titta så fult.. svullen och jävlig.

Träning av flexibiliteten. 

Det var det för denna gång.

Haré 

En bra sak som hänt är att jag hittat en grupp på facebook som heter "Tibia Plateau Fracture" Det är vad min skada heter på engelska, och på wikipedia står det att det finns 8? olika inriktningar eller typer av tibiaskada.

Beroende på om man skadat eller inte skadat menisken, eller om man har mycket splitter i knät, eller skadade mjukdelar eller ej, osv. Men i princip är det samma skada och liknande återhämtning och rehabilitering.

I denna grupp finns det drygt 1.000 personer som alla har, eller har haft denna skadan. Det diskuteras hej vilt om gipsning, operationer, träningsövningar, smärta, mentala svårigheter och avskärmning från släkt och vänner som inte vet hur man ska behandla en skadad person eller personer som inte vill veta av en. Kanske till och med personer som aldrig förut hörde av sig och nu när man själv är sjuk och inte kan höra av sig till eller besöka folk så blir det tyst.

Det är riktigt trevligt att veta att man inte är ensam om detta, att det finns personer som är nästan exakt i samma utvecklingsvecka som jag just nu.

Vissa har återhämtat sig sämre än andra, men det finns såklart praktexempel och det är det som är inspirerande. Men minst ett år tar det allt innan man kan klassas som självständig.

Jag har märkt det själv och har läst att andra har dålig självkänsla när det gäller att göra saker, till exempel köra motorcykel igen eller cykla igen, gå på stan osv, för man är rädd att någon ska gå in i en och så tappar man balansen och skadar benet (som håller på att läka). Det är jätte farligt, och jag själv är rädd hela tiden att min hund eller fästman ska gå in i mig eller liknande, vilket har hänt flera gånger. 

Någon där nämnde också att detta inte är något man önskar sin värsta fiende ens en gång.

Tro mig, det är sant.

Men har du fått den här skadan, tveka inte att höra av dig eller gå med i gruppen, vi pratar engelska för vi är människor från hela jordklotet där, men de är alla så snälla och positiva. 

Feels just like home!

Så här ser mitt ben ut idag,

Dålig bild, men det får duga.

Hatar min ortos, hade varit så skönare med denna;

Den är mycket mindre och inte lika bullig.

Här har jag hittat muskeln i låret som gör att jag kan dra upp knäskålen och kunna lyfta benet.

Här har jag gjort samma sak fast att lyfta benet rakt upp utan hjälpmedel. Tja, musik då. Det hjälper ganska mycket.

Sist var jag på återbesök för 5.e veckan efter operation. Om en vecka ska jag dit efter att det gått 8 veckor efter operation. Då är det nämligen dags att göra första röntgen efter operationen, och då ska jag också få en utvärdering av en läkare och få besked om vad som ska hända härnäst. Förhoppningsvis får jag godkänt att börja lägga tyngd på benet och lära mig gå igen. Men det kan också vara att jag måste vänta en månad till för det. Och i värsta fall, omoperation.

Så man vet ju aldrig.

Livet hemma är väldigt komplicerat, jag sover dåligt om nätterna på grund av att benet fastnar i lakanen och jag kan inte vrida på mig som jag vill. Med andra ord, jag är ganska trött på dagarna, vissa dagar har jag ont, andra dagar inte. Och de dagar då jag inte har ont så går alla övningar bra, jag kan då lyfta benet upp för lådor och sängkanter och liknande. Medan andra dagar så gör det ont, ungefär som man överansträngt sig, och då får man lyssna på kroppen och ta det lugnt. Jag tror det viktigaste är att inte stressa, man känner oftast sin kropp bättre än någon annan, så jag tänker så just nu.

Annars så är det ju vardagslivet som står och trampar vid sidan av allt detta.

- Hur ska man hitta jobb efter olyckan?

- Räkningar som ska betalas.

- Väntan, besked om sjukpenning.

- Tvätta, städa.

- Laga mat

- Duscha (fan, ska man behöva göra det också)

- Leta lägenhet

- Aktivera hunden

Ja, jobb är ju inte så lätt, kontorsjobb hade ju varit det ultimata just nu, men det jag tänkte på först och som jag skulle fått har nu gått till någon i min bekantskap så känner mig inte så sugen längre.. men vi får se..

Och hur mycket pengar får jag om jag nu får beviljat sjukpenning?

Jag kan ju inte tvätta eller städa eller knappt orka stå upp för att laga mat, köket är trångt så man kommer inte in med rullstol och tja, det försvårar ju allt helt klart.

Duschen behöver jag oftast pytte lite assistans, att få av mig ortosen på benet, och att torka benet och få på mig ortosen igen te.x. 

Likaså med hunden, han kan jag inte heller gå ut med, och hundfan blir galen av energi när man inte cyklat med honom minst en gång om dagen. 

Så vem får göra allt det här då?, Jo min fästman, han får laga mat, tvätta, städa (fast han städar aldrig), diska och träna med hunden. Jag fattar det, det är jobbigt, vi sitter i samma båt. Och ovanpå det så pluggar han 100%. Klart han blir stressad ibland, universitetsstudier gör så med en. 

Nackdelen är väl att det inte är så kul att veta att det är mitt fel allting, det är på grund av mig han får göra allt, inte så kul att ha det på sig varenda dag när man ser att vissa saker inte blir gjorda och man vill kanske inte tjata för att inte störa studierna för mycket. Kan gå en hel vecka eller två innan jag duschar.

Och vi bor i studentlägenhet, får inte han godkänt på alla kurser så mister han pengar från CSN, då står vi utan lägenhet och pengar också.

Så, livet är inte så jävla lätt alla gånger. Jag har en skada och ett liv, det känns som två olika liv på 100% vardera.. men hinner man med båda två?

Nej.

Så alla prinsessor därute som har det så jävla bra, jag spyr på er.. usch vad jag spyr på er, speciellt de som skryter om sitt perfekta liv.

Hur kan man inte va svartsjuk på det när jag har det som jag har det.

Nää, usch!

Mitt andra återbesök skedde efter 5 veckor alltså två veckor efter att de tog bort mitt gips. Då skulle min ortos öppnas upp ytterligare.

Jag hade fått en kallelse där jag först skulle få träffa en läkare och därefter en sjukgymnast.

Läkaren skulle jag träffa kl 14.20 och sjukgymnasten kl 15.00 Vi kom en halvtimme tidigare, jag hade min pappa med mig.

Vi väntade och väntade, klockan blev kvart i tre och jag frågade om jag nu inte skulle missa tiden med sjukgymnasten, då gick det fort och så kom jag in till en läkare.

Som sa, att jag minsann inte skulle träffa någon läkare förns efter det gått 8 veckor, det hade ju endast gått 5 veckor nu så han skickade upp mig till sjukgymnasten och ni kan ju förstå vad drygt det är att sitta och vänta i evigheter, då har man tagit sig dit, krånglat in i taxi och sen ut ur taxi, och sen sitta i en halvtaskig rullstol och bara sitta å glo, man får ganska ont i röven kan jag lova och ryggen var inte så nöjd den heller när vi väl fick träffa sjukgymnasten.

Det började med att vi kom in i rummet och pappa bar kryckorna så han sa bara snällt jag ställer dom här så länge.

- VARFÖR DET????!!!! skrek sjukgymnasten hon ska väl använda dom idag??????

"han menade bara tills vi behövde dom igen... gud jag orkar inte med såna jävla surkärringar, mitt tålamod var inte på topp på grund av alll väntetid och dåliga information/kommunikation de har på sjukhuset. "

"Happ!"

- Ja men då kan du sätta dig på britsen, 

man sätter sig på britsen.

- Ja men då kan du ta av dig byxorna.

"Jaha men då måste jag ju ställa mig upp, hur ska jag kunna dra av dom annars, hon blir sur och tycker det är onödigt.."

- Ja då ska vi ta av ortosen.

"Den tas av och nu vill hon jag ska sätta mig så benen dinglar ner...

HJÄLP!

Vadå ska jag bara låta benet dingla i luften, är inte det farligt säger jag?"

- Nej.

"Jaha tänker jag okey. Benen dinglar, mitt onda ben gör ont. Jag vill inte det här. 

Hon tar tag i benet och böjer det med illfart.. swosh... AJ... 

Det gjorde ont, väldigt ont. "

- Ja men vi måste ju se hur mycket du kan böja på benet så vi vet hur mycket vi ska öppna upp ortosen.

"Men jag trodde vi skulle öppna den en förbestämd grad som man brukar ställa in efter 5 veckor och sen får knät anpassas efter det tills nästa besök? Men nej inte enligt denna sjukgymnast."

"Hon valde att gå från 0.30 till 0.60 efter en hel del slitande."

"Vi spänner på ortosen igen och ska göra lite övningar.

Jag får en mjuk halvstor rulle på kanske tio centimer i diameter att lägga under knät med jag ligger på britsen. Jag ska nu lyfta hälen från britsen och använda mina lårmuskler och dra knäskålen uppåt, ni vet hur det fungerar, testa själva hemma, rulla en handduk och sätt er på golvet och testa."

"Det gjorde också jävligt ont och det gick jätte dåligt men hon skrek bara att,"

- hon gjort det här i 17 år och du trodde väl inte att det skulle vara skönt? Det gör ont, och det kommer göra ondare.

"Men fan vad positiv hon var då, har du själv haft den här skadan sa jag, då skulle du veta hur det känns, men det gör du inte sa jag. "

Kom inte här och snacka om den där jävla smärtmätningen mellan 1-10 och att min smärta är en femma och det är en acceptabel smärta för alla människor..

BULLSHIT!!!

Jag brast ihop och började gråta när hon fortsatte dra i mitt knä för den här galna tanten fattade ju inte att det gjorde ont även fast jag sa till.

Hur skulle hon kunna det då? Hur fan ska någon anna jävel fatta hur fan det känns hos en annan människa? Det går inte!

Man får väl lyssna på vad människan framför dig säger. Säger jag att det gör ont så är det mer mot en 8.a och jag klarar inte mer!

Jag fattar att det kommer pesoner dit som kanske är lite mesigare än andra och försöker komma undan lite smärta när det egentligen inte gör ont och säger det gör så jävla ont bara för att slippa få lite ont?? Eller, det måste ju vara vanligt? Hon måste ju trott jag var en sån..

Men nej! Det gjorde fan fittjävla ont!

Och det enda jag lärde mig var att hon vill jag aldrig mer se i mitt liv, hur bra hon än är.. Man blir fan inte sur på en patient sådär, man beter sig inte på så vis mot en annan människa, okej om hon var hård, men hennes attityd och kommentarer därefter..

FYFAN, alltså nästa gång om någon är sådär, jag tar tag i kryckjäveln och säger ska du skälla ut mig för att jag har ont eller vad fan det handlar om, ska du bete dig med den där jävla attityden så kommer du inte kunna hjälpa mig må bättre eller få mig gå bra igen. 

Ska du va sådär då går jag härifrån.

Det värsta med sjukhus och andra ställen är att man oftast bara blir lamslagen att det finns sådana där människor, elaka, utan empati, bara kör kör kör men inte lyssnar, och man sitter själv bara och tar emot allt som en jävla TÖNT.

Man måste fan grow some balls förhelvete.

Ta action över era liv oavsett, men fan sitt inte och bara ta emot en jävla massa skit! Det tänker fan inte jag göra, FRÅN NÅGON JÄVEL!!

Sen skulle jag ta på mig ena byxbenet igen, hade ju tagit av byxan på det onda benet och skon och andra benet hade byxan kvar och ja onda benet kan ändå inte böja mer än 0.60 så bad om hjälp att få på mig byxan och hon sa att varken hon eller pappa fick hjälpa henne för nu ska jag ju klara mig själv..

JO, fast vem fan tar på sig byxan på fel ben först AVSIKTLIGT DÅ? Va? Fanns ju inte en chans i lingonskogen att den skulle gå på, men satan vad envis hon var, men jag var envisast så pilutta henne. Antar att verkligheten kom ikapp henne tillslut.

Ja jag kom hem sen och vilade i säkert en vecka...

Skräpknä!

PS. Sorry för svordomar och sådant! Men thats life just nu! Eller ifall jag sårat någon. 

Under de tre veckor som jag var hemma med gipset så hade jag ont hela nätterna, foten svällde upp och det blev antagligen för trångt runt gipset nere vid foten. Det brändes och brändes, kändes som foten brann fan hela tiden.

Efter tre veckor kom jag på återbesöket, gipset togs bort. Fyfan så jag skakat av rädsla för det jävla återbesöket. Rädd för benet ska göra ont efter gipset tas bort, om det gör ont att ta bort gipset, och till sist det värsta. Ta bort stygnen!

Det använder en gipssåg för att såga loss gipset, det lät hur högt som helst och var riktigt läskigt. Benet var svullet, och när han lyfte ur benet ur gipset så greps jag av panik, det kändes som jag inte hade några ben kvar i benet, som ett gele ben som bara dinglade där och vobblade. Jag började må illa och vågade inte titta när han tog bort förbandet som ligger närmast såret. Han gav mig andrum den snälle gipsteknikern.

En kvart senare dök han upp igen då hade jag lugnat ned mig, nu var jag en människa igen sa han. Haha som sagt han var en skön snubbe.

Han hade ett speciellt verktyg för surturtagning och började dra loss stiften som satt runt såret. Det var inte skönt.

Gjorde ondast runt knät, det var cirka 26 stygn som skulle bort, det blödde lite men han satte dit lite kirurg tejp.

Sen kom en tjej och satte på en genurange ortos, en slags skena i plast med massa kartborrband den låser man så knät sakta ska kunna töjas ut igen och kunna böjas, eftersom alla mjukdelar i benet för tillfället är vana vid att vara korta och raka, har haft benet rakt i gipset. Låsningen tror jag stod på 0,30 grader.

Den såg ut såhär.

Sjukgymnasten gav mig några övningar, 

gastrampning,

vicka på tårna och röra på foten upp och ned. 

Dra i knät fram och tillbaka för att öva böja det och lite andra övningar.

När jag kom hem så kändes det väldigt annorlunda och en vecka senare vågade jag duscha utan plastpåse, det var läskigt och från och med denna dag började jag fjälla hud på hela benet och de luktade inte så gott.

I 8 dagar låg jag på sjukhuset. Den första dagen efter operation låg jag bara helt död i min säng och hade ont och var hög på mediciner. Någon dag därefter blev jag skickad till gipstekniker där jag fick välja färg. Det blev lila och de gipsade från skrevet ned till tårna. Mötet med gipsteknikern var det trevligaste bemötande jag fick, en mycket behaglig man som vet hur man lägger manken till.

Att sammanfatta är lite svårt men rent allmänt var jag väldigt sömnig veckan som gick, så fort någon kom på besök så kunde jag knappt hålla ögonen öppna. De tre första dagarna delade jag rum med en trevlig gammal man som senare åkte hem. Jag fick då bekanta mig med Ruth, som bodde granne med min pappa på Sofiehem, vi hade en del att prata om och hon mindes min farmor och hennes föräldrar mycket bra, vilket var intressant att lyssna på.

Ruth är en väldigt snäll kvinna, lite väl pratglad kanske men ändå trevligt att prata. Hon frågade mig ofta saker mitt i natten, om vilka kläder hon kunde använda på ett bröllop.. Mycket roligt var det.

Men ofta var det väldigt ensamt. Maten började smaka skit efter 4 dagar och sen fick jag bara äta pannkakor, jag mådde illa hela tiden.

Det var ett helvete att ligga där på rygg i en vecka drygt, jag började få ont i rumpan och ryggen, när jag skulle på toaletten fick jag sitta i en rullstol med hål undertill och styra mig över toaletten. 

Jag hade mycket blod och var i sängen och det var alltid fuktigt under rumpan när jag låg där, näst sista dagen frågade jag om vi inte kunde lägga om såren på min rumpa, vilket de gjorde efter lite tjat.

Jag fick inte duscha något mer efter operationen, efter fyra dagar fick jag tjata lite men de gick inte med på det, eftersom de var upptagna. Jag fick ligga och vara runt min rumpa i min säng i fyra dagar till. Dagen innan jag skulle hem fick jag äntligen duscha, men rumpan blev inte helt torr så fick ligga och mögla lite till i sängen den dagen.

Även fast vi på hela avdelningen hade diarre så skulle vi matas med medel för att förhindra hård mage.. helvete så man fick skita hela tiden, blev kö till alla toaletter! Herregud säger jag bara.

En dag så skulle jag på toaletten och då behöver jag hjälp att ta mig från sängen till rullstolen och då måste någon lyfta på benet med gips varav en sköterska drar för mycket och det gör skitont och man säger - inte så hårt jag är ingen robot. Och då, ja då blev hon sur, jag ska ju vara tacksam.. så sen blev det sura miner i några dagar framöver.

Tacksam för vadå? Att jag har ett gips, att jag fått operation? Att jag fått vänta på duschning? Att ni satt plåster på mina gigantiska sår på rumpan? Att maten är så jävla god? Att ni stirrar på mig när jag är naken fast ni inte behöver? 

Vad fan ska jag vara tacksam för? Jag vill ju inte vara här, men det vill tydligen ni, ni jobbar ju här, ni kan vara tacksamma?

Om man jobbar på sjukhus så måste man fan fatta hur det känns att sitta där oavsett anledning, personen ni hjälper kanske inte mår så jävla bra både fyskiskt och psykiskt, det är besvärligt som ett jävla fan, att sitt där och låtsas vara trevlig när man egentligen bara vill skrika könsord och be alla dra åt helvete för det gör så ont?

Tacksam, jo pyttsann. Kanske lite. Tack!

Men under denna tid jag låg på intensivvård hann jag ju fundera en hel del, ensam som jag var. Jag var otroligt tacksam över de som kom och besökte mig. Mina föräldrar, Tim och min syster. Det tyckte jag väldigt mycket om, och gosaker fick man också! Men jag hade kanske förväntat mig mer besök, eller någon som frågat vad som hänt, eller hur jag mår?

Bara för jag inte är död så betyder det inte att allt är bra!

Mitt liv kommer aldrig mer bli som det var. Mitt ben har ett gångjärn i sig, jag har ingen stötdämpning kvar, det är typ samma kvalite som ett träben, man kommer kanske få 75% av benets funktion åter, men det kommer aldrig bli densamma igen. Och om några år kommer mitt knät att bli gammalt eftersom det iochmed denna skada redan åldrats och blivit dubbelt så gammalt som det andra knät så kommer jag måste byta knäskål och gå igenom en till operation.

Ser inte fram emot det nu.

Det kändes och det känns fortfarande som livet är över, jag kan inte göra tunga lyft eller jobba med exakt vad som helst som jag kanske kunde tidigare, jag har fått ett mer begränsat liv, och det gör ont att veta att det är så. Det är aldrig något man accepterar, varför ska man behöva göra det?

Jag orkar inte ens skriva mer för det var så jävla eländigt att ligga på sjukhuset med alla dessa tankar.

Detta är innan de gipsade mitt ben med plastgips, från operationen hade jag halvskena av kalkgips, därför är jag dammig.

Inplastad och nästan färdig.