Jag får duscha med en plastsäck runt benet, gnugga in mig i några hemska duschsvampar med desinfektionsmedel, likaså för håret. Jag får på mig ett operationslinne som man knyter i ryggen. Jag rullas in mot operationssalen. Operationspersonalstaben hälsar mig välkommen och skrattar och är helt avslappnade, till skillnad från personalen på akutavdelningen där jag låg. 

Jag får vända mig på sidan med hjälp av en snäll kvinna hon håller i mig och en snäll man tar bedövningsspruta i ryggmärgen. Det gör inte ont.

Medan vi väntar på att bedövningen ska börja verka pratar vi alla, de ställer rätt frågar och sätter på en spellsita från spotify med country musik som jag gillar. Hot country hette listan sa dem. 

När bedövningen började verka från midjan och ned i båda benen var vi alla redo, eller jag så redo jag kunde bli, hon satte igång narkosen, jag kände hur skalpellen skar i mitt knä och jag tänkte, herregud redan, jag har ju inte somnat än?

Sen slocknade jag. Och vaknade när de bankade i mitt knä, jag hörde bankningarna från redskapet in i mitt skelett, jag ba, hallå? vad händer? Narkossköterskan svarar att det är lugnt, det går bra. Sen somnar jag igen.

Sen vaknar jag när jag känner att de häftar ihop mitt sår, klick klick klick.. fyfan tänker jag.

Sen rullas jag ut och in på uppvaket, operationen hade gått bra, nu skulle jag vakna upp här tills bedövningen släppt så pass att jag kunde lyfta på mitt friska ben. Det tog 6 timmar.

Skum känsla.