I 8 dagar låg jag på sjukhuset. Den första dagen efter operation låg jag bara helt död i min säng och hade ont och var hög på mediciner. Någon dag därefter blev jag skickad till gipstekniker där jag fick välja färg. Det blev lila och de gipsade från skrevet ned till tårna. Mötet med gipsteknikern var det trevligaste bemötande jag fick, en mycket behaglig man som vet hur man lägger manken till.

Att sammanfatta är lite svårt men rent allmänt var jag väldigt sömnig veckan som gick, så fort någon kom på besök så kunde jag knappt hålla ögonen öppna. De tre första dagarna delade jag rum med en trevlig gammal man som senare åkte hem. Jag fick då bekanta mig med Ruth, som bodde granne med min pappa på Sofiehem, vi hade en del att prata om och hon mindes min farmor och hennes föräldrar mycket bra, vilket var intressant att lyssna på.

Ruth är en väldigt snäll kvinna, lite väl pratglad kanske men ändå trevligt att prata. Hon frågade mig ofta saker mitt i natten, om vilka kläder hon kunde använda på ett bröllop.. Mycket roligt var det.

Men ofta var det väldigt ensamt. Maten började smaka skit efter 4 dagar och sen fick jag bara äta pannkakor, jag mådde illa hela tiden.

Det var ett helvete att ligga där på rygg i en vecka drygt, jag började få ont i rumpan och ryggen, när jag skulle på toaletten fick jag sitta i en rullstol med hål undertill och styra mig över toaletten. 

Jag hade mycket blod och var i sängen och det var alltid fuktigt under rumpan när jag låg där, näst sista dagen frågade jag om vi inte kunde lägga om såren på min rumpa, vilket de gjorde efter lite tjat.

Jag fick inte duscha något mer efter operationen, efter fyra dagar fick jag tjata lite men de gick inte med på det, eftersom de var upptagna. Jag fick ligga och vara runt min rumpa i min säng i fyra dagar till. Dagen innan jag skulle hem fick jag äntligen duscha, men rumpan blev inte helt torr så fick ligga och mögla lite till i sängen den dagen.

Även fast vi på hela avdelningen hade diarre så skulle vi matas med medel för att förhindra hård mage.. helvete så man fick skita hela tiden, blev kö till alla toaletter! Herregud säger jag bara.

En dag så skulle jag på toaletten och då behöver jag hjälp att ta mig från sängen till rullstolen och då måste någon lyfta på benet med gips varav en sköterska drar för mycket och det gör skitont och man säger - inte så hårt jag är ingen robot. Och då, ja då blev hon sur, jag ska ju vara tacksam.. så sen blev det sura miner i några dagar framöver.

Tacksam för vadå? Att jag har ett gips, att jag fått operation? Att jag fått vänta på duschning? Att ni satt plåster på mina gigantiska sår på rumpan? Att maten är så jävla god? Att ni stirrar på mig när jag är naken fast ni inte behöver? 

Vad fan ska jag vara tacksam för? Jag vill ju inte vara här, men det vill tydligen ni, ni jobbar ju här, ni kan vara tacksamma?

Om man jobbar på sjukhus så måste man fan fatta hur det känns att sitta där oavsett anledning, personen ni hjälper kanske inte mår så jävla bra både fyskiskt och psykiskt, det är besvärligt som ett jävla fan, att sitt där och låtsas vara trevlig när man egentligen bara vill skrika könsord och be alla dra åt helvete för det gör så ont?

Tacksam, jo pyttsann. Kanske lite. Tack!

Men under denna tid jag låg på intensivvård hann jag ju fundera en hel del, ensam som jag var. Jag var otroligt tacksam över de som kom och besökte mig. Mina föräldrar, Tim och min syster. Det tyckte jag väldigt mycket om, och gosaker fick man också! Men jag hade kanske förväntat mig mer besök, eller någon som frågat vad som hänt, eller hur jag mår?

Bara för jag inte är död så betyder det inte att allt är bra!

Mitt liv kommer aldrig mer bli som det var. Mitt ben har ett gångjärn i sig, jag har ingen stötdämpning kvar, det är typ samma kvalite som ett träben, man kommer kanske få 75% av benets funktion åter, men det kommer aldrig bli densamma igen. Och om några år kommer mitt knät att bli gammalt eftersom det iochmed denna skada redan åldrats och blivit dubbelt så gammalt som det andra knät så kommer jag måste byta knäskål och gå igenom en till operation.

Ser inte fram emot det nu.

Det kändes och det känns fortfarande som livet är över, jag kan inte göra tunga lyft eller jobba med exakt vad som helst som jag kanske kunde tidigare, jag har fått ett mer begränsat liv, och det gör ont att veta att det är så. Det är aldrig något man accepterar, varför ska man behöva göra det?

Jag orkar inte ens skriva mer för det var så jävla eländigt att ligga på sjukhuset med alla dessa tankar.

Detta är innan de gipsade mitt ben med plastgips, från operationen hade jag halvskena av kalkgips, därför är jag dammig.

Inplastad och nästan färdig.