Sist var jag på återbesök för 5.e veckan efter operation. Om en vecka ska jag dit efter att det gått 8 veckor efter operation. Då är det nämligen dags att göra första röntgen efter operationen, och då ska jag också få en utvärdering av en läkare och få besked om vad som ska hända härnäst. Förhoppningsvis får jag godkänt att börja lägga tyngd på benet och lära mig gå igen. Men det kan också vara att jag måste vänta en månad till för det. Och i värsta fall, omoperation.

Så man vet ju aldrig.

Livet hemma är väldigt komplicerat, jag sover dåligt om nätterna på grund av att benet fastnar i lakanen och jag kan inte vrida på mig som jag vill. Med andra ord, jag är ganska trött på dagarna, vissa dagar har jag ont, andra dagar inte. Och de dagar då jag inte har ont så går alla övningar bra, jag kan då lyfta benet upp för lådor och sängkanter och liknande. Medan andra dagar så gör det ont, ungefär som man överansträngt sig, och då får man lyssna på kroppen och ta det lugnt. Jag tror det viktigaste är att inte stressa, man känner oftast sin kropp bättre än någon annan, så jag tänker så just nu.

Annars så är det ju vardagslivet som står och trampar vid sidan av allt detta.

- Hur ska man hitta jobb efter olyckan?

- Räkningar som ska betalas.

- Väntan, besked om sjukpenning.

- Tvätta, städa.

- Laga mat

- Duscha (fan, ska man behöva göra det också)

- Leta lägenhet

- Aktivera hunden

Ja, jobb är ju inte så lätt, kontorsjobb hade ju varit det ultimata just nu, men det jag tänkte på först och som jag skulle fått har nu gått till någon i min bekantskap så känner mig inte så sugen längre.. men vi får se..

Och hur mycket pengar får jag om jag nu får beviljat sjukpenning?

Jag kan ju inte tvätta eller städa eller knappt orka stå upp för att laga mat, köket är trångt så man kommer inte in med rullstol och tja, det försvårar ju allt helt klart.

Duschen behöver jag oftast pytte lite assistans, att få av mig ortosen på benet, och att torka benet och få på mig ortosen igen te.x. 

Likaså med hunden, han kan jag inte heller gå ut med, och hundfan blir galen av energi när man inte cyklat med honom minst en gång om dagen. 

Så vem får göra allt det här då?, Jo min fästman, han får laga mat, tvätta, städa (fast han städar aldrig), diska och träna med hunden. Jag fattar det, det är jobbigt, vi sitter i samma båt. Och ovanpå det så pluggar han 100%. Klart han blir stressad ibland, universitetsstudier gör så med en. 

Nackdelen är väl att det inte är så kul att veta att det är mitt fel allting, det är på grund av mig han får göra allt, inte så kul att ha det på sig varenda dag när man ser att vissa saker inte blir gjorda och man vill kanske inte tjata för att inte störa studierna för mycket. Kan gå en hel vecka eller två innan jag duschar.

Och vi bor i studentlägenhet, får inte han godkänt på alla kurser så mister han pengar från CSN, då står vi utan lägenhet och pengar också.

Så, livet är inte så jävla lätt alla gånger. Jag har en skada och ett liv, det känns som två olika liv på 100% vardera.. men hinner man med båda två?

Nej.

Så alla prinsessor därute som har det så jävla bra, jag spyr på er.. usch vad jag spyr på er, speciellt de som skryter om sitt perfekta liv.

Hur kan man inte va svartsjuk på det när jag har det som jag har det.

Nää, usch!